Vandringstavarna brännmärks med bergstationens namn och höjd

Mount Fuji, Japan

Det var mörkt när vi klev av bussen vid femte stationen Kawaguchiko. Genom dimman skymtade man grupperav sportklädda bergsbestigare som drack sportdryck, stretchade och testade sina syrgasflaskor.

I en butik köpte vi varsin vandringsstav med bjällror på. Det verkade som man skulle ha en sån. Sen hakade vi på ett gäng som verkade proffsiga och följde efter dem ut i dimman. Det var helt mörkt men alla hade pannlampor och ficklampor så vagen lystes upp rätt bra. När dimman lättade såg man hur pannlampor på rad slingrade sig upp mot toppen.

Det var spännande att gå där i månskenet tillsammans med alla andra. Ju högre vi kom, desto fler blev klättrarna.

Vi passerade stationer och sk bergshyddor där man kunde vila och köpa nudlar och snickers. Eller fylla på syrgasen. Det var många som använde det. Men vi körde göran kropp-stilen. Man kunde också få fräsiga brännmärken på sin käppsom bevisade att man hade klarat sig ändå dit. Efter sjunde stationen blev det mer klättring. Det kändes konstigt nog mindre jobbigt än att gå uppför på en väg. Men det gick ganska långsamt eftersom det var kö. Ett steg, vänta, ett steg. Så tog vi oss upp. Till åttonde stationen. Där drack vi kaffe och åt snickers. Och klädde på oss mer kläder.

Efter det började det regna. Och personer med röda lysande käppar stod och gastade instruktioner (eller nåt) som fick hela kön att stanna upp. Ganska snart var vi genomblöta. I snigelfart tog vi oss uppåt.

Det verkade aldrig ta slut. Efter varje knix upptäckte man en ny, och man anade ljusspåret av pannlampor som slingrade sig uppåt och försvann i regn och dimma.

Tillslut trädde en tempelport fram, spöklikt upplyst av ljuset från hundratals pannlampor. Uppe! Vi kastade oss in i första toppstugan och fick våra käppar stämplade. Sen trängde vi oss in bland alla andra blöta och kalla stackare i en värmestuga och tog en kopp läskig lilaaktig soppa som värmde skönt.

Det började ljusna. Men den berömda soluppgången på Fuji-san, den som har ett eget namn på japanska och som alla tusentals klättrare hade kämpat så för att få se, den bestod i att svart dimma övergick i grå dimma. Det blåste också fruktansvärt så regnet eller haglet gjorde det omöjligt att vara utomhus. Alex plan att stoltsera i bara ”vandra i sarek”t-shirten på toppen var ogenomförbar.

Vi var inte redo att påbörja nedstigningen än, så vi slog oss ner i nästa värmestuga mellan ett par indier och en japansk dam med blå läppar. Där kokade de aluminiumburkar med te i en stor järngryta. De funkade bra som värmeelement.

Allt var blött. Allt vi hade på oss. Kameran. Ombyteskläderna i ryggsäcken kunde man vrida ur. Kartan som visade vilken väg vi skulle ta ner hade upplösts till pappersmassa.

Med instruktionen ”ta vänster vid toaletterna och sedan vänster igen vid åttonde stationen” började nedfärden. Man halkade ner längs en lös grusig väg som var en parad av regnställ i olika färger och former. Allt från värsta lyxiga goretexutstyrslarna till ihoptejpade plastpåsar.

Vi gick och gick i sicksack nedför berget. Det regnade och regnade. Det kändes som en evighet, speciellt för Alex som fick ont i knäna (han är ju inte 19 längre som hans mamma påminner honom), men när vi kom ner till femte stationen var klockan bara fem över nio. Det hade alltså tagit ungefär två och en halv timme från toppen.

Bara två bussar och två tunnelbaneresor kvar till vårt hotell i Tokyo! Tanken på att bli torr och få sova hägrade. Vi plaskade i mål vid 17-tiden och dök i säng och drömde om goraiko – soluppgång över Fuji-san. Nästa gång kanske?

Alexander redo för lite bergsbestigning

Fin utsikt på toppen

Julia glad för den inköpta vandringsstaven

Smell of Scandinavia

Tokyo, Japan

Andra etappen för att bestiga Mt Fuji är att lyckas ta sig dit. Först måste man utstå två och en halv timme i en rökvagn där alla röker. Sen ska man försöka hitta ett skåp att låsa in sin packning i på Tokyos stora station för att sen hitta tunnelbanan till busstationen! Och väl där, försöka hitta busstaionen. Allt gick bra till slut även om det ibland fanns viss förtvivlan.

Vår mat till bussfärden blev från det bra stället ”the smell of scandinavia”.

Väntar på bussen

Alexander får en spådom av maskinen

Kyoto, Japan

Vid templen kan man ta reda på hur framtiden kommer att bli. Man lägger 100 yen i en automat och så spottar den ut en lapp där saker och ting klarläggs. Oftast är lapparna på japanska, men igår hittade vi en som utlovade ”english fortune”.

Om man fick en bra spådom skulle man ta den med sig, löd instruktionen. Om den var kass skulle man ”lämna den på lämpligt ställe”.

Det hänger många såna lappar uppknutna i träd. Antar att det är lämpligt.

Alex fick fortune: very good. Julia var lite feg och ville inte prova. Tänk om man fick nåt dåligt!

Lappen gav också råd inom olika områden. Travel: no problem Game and match: you’ll win. Be cool. But don’t try to do anything you think wrong, förmanar spådomsautomaten.

Templet vi var vid hette the golden tempel och är tydligen populärt.

Ser man på, a written oracle

Instruktioner

Det gyllene templet

Det gyllene templet med Julia

(Kanske) i källaren på världens näst största varuhus, Tokyo, Japan

Kyoto, Japan

Japanska varuhus verkar alla ha en liknande uppbyggnad. Alla här typ 11 våningar. Längst ner ligger de fina märkena såsom Gucci och Prada och längst upp ligger en massa restauranger. Utanför alla restauranger finns en rad med stolar. På dessa stolar sitter man när man köar för att få komma in och äta. Smart system.

I affärerna finns det sjukt många expediter, typ dubbelt så många som kunderna. Alla säger hela tiden en allmän hällsningsfras och de är otroligt hjälpsamma.

Absolut längst ner, på källarplan, hittar man delikatessdiskarna. De är proppfulla med allt man kan tänka sig och tycker man att det är lite ödsligt på de andra våningsplanen så är det desto mer liv här. Framför allt kakor är stort, vilket det också är i alla souvenirbutiker vid sevärdheterna. Man verkar helt enkelt köpa med sig kakor när man år ute och reser.

Världens största träbyggnad

Kyoto, Japan

Finalen pa den har resan skulle bli ratt storslagen hade vi planerat. Vi skulle sta pa toppen av Fuji-san och se solen ga upp och det skulle vara magiskt. Det holl pa att skita sig totalt idag.

Vi kom fram till att det ar bast att komma fran Tokyohallet till berget. Och da ska man komma med buss. Boka bussen pa JTB-resebyran, sa de pa turistinformationen. De pratar engelska dar. Det visade sig vara inte riktigt sant.

Den stackars flickan sag helt oforstaende ut nar vi forde fram vart arende. Inte ens orterna vi ville aka mellan verkade vara kanda. Vi forsokte peka pa kartan. Hon sa nat pa japanska. Sa holl vi pa en stund. Hon borjade sla i tjocka tidtabeller och studera oknackbara kodmeddelanden. Pekade pa ett hjarta i tabellen. Skrev ner nagra tecken. Sen ringde hon ett antal langa telefonsamtal far att till slut kunna meddela oss att bussarna var fullbokade.

Skit ocksa.

Men sen ringde hon nagra samtal till och det fanns kanske plats pa nagon buss som gick till nat stalle. Och sa kanske en lokalbuss kunde ta oss vidare. Allt detta formedlades med pek- och kroppsspraket.

Sa nu har vi i alla fall tva tur- och returbiljetter till nagonstans halvvags upp pa Japans heliga berg. Att bestiga det kanns som det kommer att bli en barnlek jamfort med biljettbokningen.

Idag har vi ocksa varit i Nara och sett fler tama radjur och … ta-da: Varldens storsta trabyggnad, templet Todai-ji! Dar inne satt en riktig bjasse till bronsbudda och vinkade och man kunde fa testa att ala sig genom ett hal for att uppna upplysning. Jag vagade inte prova.

Stenlyktor

Laskig tragubbe. Man kunde bli frisk om man tog pa den.

Vi bidrog med en takpanna till tempelrenoveringen.

Halet man kunde krypa genom till upplysningen.

Gor inte radjuren arga!

Ett av de många templen i Kyoto

Kyoto, Japan

Det vill gärna bli bra. Det finns ca 80 meiko (geisha lärlingar) och ca 100 geishor i Kyoto. Så de är inte alltid lätta att få en skymt av. Vi har sett några gå förbi på gatan men de försvinner så snabbt. Men idag lånade vi cyklar på hotellet och cyklade runt lite i stan. Hur bra som helst och i Japan cyklar man på trottoaren så man slipper alla bilar, dock måste man se upp för alla som går.

Vi cyklade omkring bland Kyotos smala gränder och när vi svängde runt ett hörn kom två geishor gående. Vi hade turen att hammna mitt i en fotoshoot framför ett tempel och med geishorna som motiv. Nice!

Efter det såg vi en massa tempel, jättefina, men det kändes lite som vi redan sett det bästa.

Julia med cykel på Kyotos gator

Julia vid grillbordet

Hiroshima, Japan

Vi gick och käkade på ett riktigt juste ställe här i Hiroshima. Det var typ 10-20 små grillställen som låg vägg i vägg inne i ett hus. Alla serverade samma sak, pankaka med kål och ägg, och man satt längs med ett enda stort grillbord. Man kunde till och med äta direkt från grillbordet utan tallrik om man ville. Vi valde ett ställe som två roliga tanter hade och lyckades föra något slags konversation trots att de inte kunde engelska. När de förstod att vi var svenskar utbröt det en spontan applåd kring bordet och alla blev väldigt glada.

Efteråt gick vi till en bar, Alcoholiday. Den låg i ett vanligt hyreshus med den skillnaden att alla lägenheter i huset var små barer. Baren var bara ett vanligt litet rum. Mycket trevlig idé.

Bästa barnamnet

Bästa röda templet

Miyajima, Japan

Igår tog vi en 70-minuters spårvagnstur till färjan som skulle ta oss ut till Miyajima, ön där det flytande templet ligger. Det lär vara en av japans bästa ”views”. När vi gick iland blev vi omringade av en massa släktingar till Bambi, några av alla de helt tama(!) rådjur som strövar runt överallt på ön.

Templet var skitcoolt och ”the view” var helt ok. Vi hade tur som fick se templet både vid hög och lågvatten. När det var lågvatten kunde man vandra ända ut och ta på det.

Efter templet åkte vi två linbanor upp till högsta toppen på ön där det skulle finnas fler tempel, mer utsikt, fler hjortar och sist men inte minst, coola tjuvaktiga apor.

Utsikten var otrolig även om vi nästan dog sista vägen upp, som tog en halvtimme, i 35 graders värme. Tyvärr hade aporna till vår stora besvikelse ”gone to the forest to eat”. Dock blev vi upplysta om att aporna ”eat mud” och att man inte skulle klappa ”the dirty deer” eftersom de tydligen åt apskit. Vi vet inte men det var vad som sas.

Väldigt tama rådjur

Cool utsikt

Templet låg på vattnet

A-Dome

Hiroshima, Japan

The A-Dome stod kvar efter bomben. Och sen en bild på shoppinggatan brevid

Shoppingstreet

En iskaffe

Hiroshima, Japan

Hiroshima är lite overkligt. 100 meter ifrån oss exploderade atombomben. Och här sitter vi och äter mjukglass.

Japanobservation: det finns lokalt anpassade hello kitty-souvenirer i alla städer. Här hiroshimavarianten.