Alexander och Julia

Vandringstavarna brännmärks med bergstationens namn och höjd

Mount Fuji, Japan

Det var mörkt när vi klev av bussen vid femte stationen Kawaguchiko. Genom dimman skymtade man grupperav sportklädda bergsbestigare som drack sportdryck, stretchade och testade sina syrgasflaskor.

I en butik köpte vi varsin vandringsstav med bjällror på. Det verkade som man skulle ha en sån. Sen hakade vi på ett gäng som verkade proffsiga och följde efter dem ut i dimman. Det var helt mörkt men alla hade pannlampor och ficklampor så vagen lystes upp rätt bra. När dimman lättade såg man hur pannlampor på rad slingrade sig upp mot toppen.

Det var spännande att gå där i månskenet tillsammans med alla andra. Ju högre vi kom, desto fler blev klättrarna.

Vi passerade stationer och sk bergshyddor där man kunde vila och köpa nudlar och snickers. Eller fylla på syrgasen. Det var många som använde det. Men vi körde göran kropp-stilen. Man kunde också få fräsiga brännmärken på sin käppsom bevisade att man hade klarat sig ändå dit. Efter sjunde stationen blev det mer klättring. Det kändes konstigt nog mindre jobbigt än att gå uppför på en väg. Men det gick ganska långsamt eftersom det var kö. Ett steg, vänta, ett steg. Så tog vi oss upp. Till åttonde stationen. Där drack vi kaffe och åt snickers. Och klädde på oss mer kläder.

Efter det började det regna. Och personer med röda lysande käppar stod och gastade instruktioner (eller nåt) som fick hela kön att stanna upp. Ganska snart var vi genomblöta. I snigelfart tog vi oss uppåt.

Det verkade aldrig ta slut. Efter varje knix upptäckte man en ny, och man anade ljusspåret av pannlampor som slingrade sig uppåt och försvann i regn och dimma.

Tillslut trädde en tempelport fram, spöklikt upplyst av ljuset från hundratals pannlampor. Uppe! Vi kastade oss in i första toppstugan och fick våra käppar stämplade. Sen trängde vi oss in bland alla andra blöta och kalla stackare i en värmestuga och tog en kopp läskig lilaaktig soppa som värmde skönt.

Det började ljusna. Men den berömda soluppgången på Fuji-san, den som har ett eget namn på japanska och som alla tusentals klättrare hade kämpat så för att få se, den bestod i att svart dimma övergick i grå dimma. Det blåste också fruktansvärt så regnet eller haglet gjorde det omöjligt att vara utomhus. Alex plan att stoltsera i bara ”vandra i sarek”t-shirten på toppen var ogenomförbar.

Vi var inte redo att påbörja nedstigningen än, så vi slog oss ner i nästa värmestuga mellan ett par indier och en japansk dam med blå läppar. Där kokade de aluminiumburkar med te i en stor järngryta. De funkade bra som värmeelement.

Allt var blött. Allt vi hade på oss. Kameran. Ombyteskläderna i ryggsäcken kunde man vrida ur. Kartan som visade vilken väg vi skulle ta ner hade upplösts till pappersmassa.

Med instruktionen ”ta vänster vid toaletterna och sedan vänster igen vid åttonde stationen” började nedfärden. Man halkade ner längs en lös grusig väg som var en parad av regnställ i olika färger och former. Allt från värsta lyxiga goretexutstyrslarna till ihoptejpade plastpåsar.

Vi gick och gick i sicksack nedför berget. Det regnade och regnade. Det kändes som en evighet, speciellt för Alex som fick ont i knäna (han är ju inte 19 längre som hans mamma påminner honom), men när vi kom ner till femte stationen var klockan bara fem över nio. Det hade alltså tagit ungefär två och en halv timme från toppen.

Bara två bussar och två tunnelbaneresor kvar till vårt hotell i Tokyo! Tanken på att bli torr och få sova hägrade. Vi plaskade i mål vid 17-tiden och dök i säng och drömde om goraiko – soluppgång över Fuji-san. Nästa gång kanske?

Alexander redo för lite bergsbestigning

Fin utsikt på toppen

Julia glad för den inköpta vandringsstaven