Monthly Archives: August 2008

Bergsbestigning – slutetappen

Vandringstavarna brännmärks med bergstationens namn och höjd

Mount Fuji, Japan

Det var mörkt när vi klev av bussen vid femte stationen Kawaguchiko. Genom dimman skymtade man grupperav sportklädda bergsbestigare som drack sportdryck, stretchade och testade sina syrgasflaskor.

I en butik köpte vi varsin vandringsstav med bjällror på. Det verkade som man skulle ha en sån. Sen hakade vi på ett gäng som verkade proffsiga och följde efter dem ut i dimman. Det var helt mörkt men alla hade pannlampor och ficklampor så vagen lystes upp rätt bra. När dimman lättade såg man hur pannlampor på rad slingrade sig upp mot toppen.

Det var spännande att gå där i månskenet tillsammans med alla andra. Ju högre vi kom, desto fler blev klättrarna.

Vi passerade stationer och sk bergshyddor där man kunde vila och köpa nudlar och snickers. Eller fylla på syrgasen. Det var många som använde det. Men vi körde göran kropp-stilen. Man kunde också få fräsiga brännmärken på sin käppsom bevisade att man hade klarat sig ändå dit. Efter sjunde stationen blev det mer klättring. Det kändes konstigt nog mindre jobbigt än att gå uppför på en väg. Men det gick ganska långsamt eftersom det var kö. Ett steg, vänta, ett steg. Så tog vi oss upp. Till åttonde stationen. Där drack vi kaffe och åt snickers. Och klädde på oss mer kläder.

Efter det började det regna. Och personer med röda lysande käppar stod och gastade instruktioner (eller nåt) som fick hela kön att stanna upp. Ganska snart var vi genomblöta. I snigelfart tog vi oss uppåt.

Det verkade aldrig ta slut. Efter varje knix upptäckte man en ny, och man anade ljusspåret av pannlampor som slingrade sig uppåt och försvann i regn och dimma.

Tillslut trädde en tempelport fram, spöklikt upplyst av ljuset från hundratals pannlampor. Uppe! Vi kastade oss in i första toppstugan och fick våra käppar stämplade. Sen trängde vi oss in bland alla andra blöta och kalla stackare i en värmestuga och tog en kopp läskig lilaaktig soppa som värmde skönt.

Det började ljusna. Men den berömda soluppgången på Fuji-san, den som har ett eget namn på japanska och som alla tusentals klättrare hade kämpat så för att få se, den bestod i att svart dimma övergick i grå dimma. Det blåste också fruktansvärt så regnet eller haglet gjorde det omöjligt att vara utomhus. Alex plan att stoltsera i bara “vandra i sarek”t-shirten på toppen var ogenomförbar.

Vi var inte redo att påbörja nedstigningen än, så vi slog oss ner i nästa värmestuga mellan ett par indier och en japansk dam med blå läppar. Där kokade de aluminiumburkar med te i en stor järngryta. De funkade bra som värmeelement.

Allt var blött. Allt vi hade på oss. Kameran. Ombyteskläderna i ryggsäcken kunde man vrida ur. Kartan som visade vilken väg vi skulle ta ner hade upplösts till pappersmassa.

Med instruktionen “ta vänster vid toaletterna och sedan vänster igen vid åttonde stationen” började nedfärden. Man halkade ner längs en lös grusig väg som var en parad av regnställ i olika färger och former. Allt från värsta lyxiga goretexutstyrslarna till ihoptejpade plastpåsar.

Vi gick och gick i sicksack nedför berget. Det regnade och regnade. Det kändes som en evighet, speciellt för Alex som fick ont i knäna (han är ju inte 19 längre som hans mamma påminner honom), men när vi kom ner till femte stationen var klockan bara fem över nio. Det hade alltså tagit ungefär två och en halv timme från toppen.

Bara två bussar och två tunnelbaneresor kvar till vårt hotell i Tokyo! Tanken på att bli torr och få sova hägrade. Vi plaskade i mål vid 17-tiden och dök i säng och drömde om goraiko – soluppgång över Fuji-san. Nästa gång kanske?

Alexander redo för lite bergsbestigning

Fin utsikt på toppen

Julia glad för den inköpta vandringsstaven

Bergbestigning, etapp 2

Smell of Scandinavia

Tokyo, Japan

Andra etappen för att bestiga Mt Fuji är att lyckas ta sig dit. Först måste man utstå två och en halv timme i en rökvagn där alla röker. Sen ska man försöka hitta ett skåp att låsa in sin packning i på Tokyos stora station för att sen hitta tunnelbanan till busstationen! Och väl där, försöka hitta busstaionen. Allt gick bra till slut även om det ibland fanns viss förtvivlan.

Vår mat till bussfärden blev från det bra stället “the smell of scandinavia”.

Väntar på bussen

Spådomsautomaten

Alexander får en spådom av maskinen

Kyoto, Japan

Vid templen kan man ta reda på hur framtiden kommer att bli. Man lägger 100 yen i en automat och så spottar den ut en lapp där saker och ting klarläggs. Oftast är lapparna på japanska, men igår hittade vi en som utlovade “english fortune”.

Om man fick en bra spådom skulle man ta den med sig, löd instruktionen. Om den var kass skulle man “lämna den på lämpligt ställe”.

Det hänger många såna lappar uppknutna i träd. Antar att det är lämpligt.

Alex fick fortune: very good. Julia var lite feg och ville inte prova. Tänk om man fick nåt dåligt!

Lappen gav också råd inom olika områden. Travel: no problem Game and match: you’ll win. Be cool. But don’t try to do anything you think wrong, förmanar spådomsautomaten.

Templet vi var vid hette the golden tempel och är tydligen populärt.

Ser man på, a written oracle

Instruktioner

Det gyllene templet

Det gyllene templet med Julia

Japanska varuhus

(Kanske) i källaren på världens näst största varuhus, Tokyo, Japan

Kyoto, Japan

Japanska varuhus verkar alla ha en liknande uppbyggnad. Alla här typ 11 våningar. Längst ner ligger de fina märkena såsom Gucci och Prada och längst upp ligger en massa restauranger. Utanför alla restauranger finns en rad med stolar. På dessa stolar sitter man när man köar för att få komma in och äta. Smart system.

I affärerna finns det sjukt många expediter, typ dubbelt så många som kunderna. Alla säger hela tiden en allmän hällsningsfras och de är otroligt hjälpsamma.

Absolut längst ner, på källarplan, hittar man delikatessdiskarna. De är proppfulla med allt man kan tänka sig och tycker man att det är lite ödsligt på de andra våningsplanen så är det desto mer liv här. Framför allt kakor är stort, vilket det också är i alla souvenirbutiker vid sevärdheterna. Man verkar helt enkelt köpa med sig kakor när man år ute och reser.

Bergsbestigning, etapp 1

Världens största träbyggnad

Kyoto, Japan

Finalen pa den har resan skulle bli ratt storslagen hade vi planerat. Vi skulle sta pa toppen av Fuji-san och se solen ga upp och det skulle vara magiskt. Det holl pa att skita sig totalt idag.

Vi kom fram till att det ar bast att komma fran Tokyohallet till berget. Och da ska man komma med buss. Boka bussen pa JTB-resebyran, sa de pa turistinformationen. De pratar engelska dar. Det visade sig vara inte riktigt sant.

Den stackars flickan sag helt oforstaende ut nar vi forde fram vart arende. Inte ens orterna vi ville aka mellan verkade vara kanda. Vi forsokte peka pa kartan. Hon sa nat pa japanska. Sa holl vi pa en stund. Hon borjade sla i tjocka tidtabeller och studera oknackbara kodmeddelanden. Pekade pa ett hjarta i tabellen. Skrev ner nagra tecken. Sen ringde hon ett antal langa telefonsamtal far att till slut kunna meddela oss att bussarna var fullbokade.

Skit ocksa.

Men sen ringde hon nagra samtal till och det fanns kanske plats pa nagon buss som gick till nat stalle. Och sa kanske en lokalbuss kunde ta oss vidare. Allt detta formedlades med pek- och kroppsspraket.

Sa nu har vi i alla fall tva tur- och returbiljetter till nagonstans halvvags upp pa Japans heliga berg. Att bestiga det kanns som det kommer att bli en barnlek jamfort med biljettbokningen.

Idag har vi ocksa varit i Nara och sett fler tama radjur och … ta-da: Varldens storsta trabyggnad, templet Todai-ji! Dar inne satt en riktig bjasse till bronsbudda och vinkade och man kunde fa testa att ala sig genom ett hal for att uppna upplysning. Jag vagade inte prova.

Stenlyktor

Laskig tragubbe. Man kunde bli frisk om man tog pa den.

Vi bidrog med en takpanna till tempelrenoveringen.

Halet man kunde krypa genom till upplysningen.

Gor inte radjuren arga!