Resa med (två) barn

IMG_6404.JPG

Alghero, Sardinien

Resa med ett barn är lätt. Resa med två barn har högre svårighetsgrad.
Med ett barn (särskilt ett litet) kan man göra massor av vuxengrejer. Bara det går att köra vagn eller bära med sig bebisen och luften eller ljudnivån inte är skadlig.
Ett större barn och ett mindre barn däremot, då blir det färre långa kafébesök och fler lekparker. Har man riktig tur kan dessa två dock låta sig kombineras.

Några osorterade erfarenheter:

Planera inte in för mycket och var inte tidsoptimist. Resulterar oftast i stressade och sura föräldrar.

Hyr lägenhet eller hus. Ni sköter er själva. Kan tvätta kläder, laga egen mat. Vi har haft en takterrass där det är festligt att äta middag.

Laga lokal mat. Även om ni lagar egen mat, hitta några lokala specialiteter och försök återskapa dem i hyrpentryt. Kul och förhoppningsvis gott!
Nivå två: Testa den lokala barnmaten. Här är det häst, parmesan och biscotti som gäller.

Köp med klistermärken pyssel till resan, särskilt om ni flyger lågprisbolag som inte delar ut saker till barn.

Marknad är kul för hela familjen. Man kan kolla in fula fiskar och krälande krabbor samtidigt som man handlar middag.

Säg ja till det du spontant säger nej till. Som att åka ett löjligt tåg och lyssna på en undermålig inspelad guide (Exempel: “Det här tornet är, till skillnad från de andra tornen, inte runt, utan sexkantigt”.) Det är kul att åka löjliga tåg.

Var beredd att vara lekkamrat åt ditt barn. Om man är borta några veckor kan det bli lite brist på andra barn. Vi har i och för sig haft med oss Mållgan-liknande Stella Cappuccino då och då. Men hon har inte fullt ut ersatt dagiskompisarna. Så vi föräldrar har hoppat och klättrat och lekt kurragömma och ritat och framför allt sprungit gata upp och gata ner i Algheros centro storico.

Smöra in er hos en lokal familj. Våra hyresvärdar är snälla och vi har två gånger fått hemlagad minestrone levererad till dörren och en gång blivit hembjudna till dem på trerätters lunch. Här blir barnen ett sätt att undvika pinsamma tystnader när de få fraserna alla förstår är slut. My little pony heter ju samma sak över hela världen.

Bra prylar:
Ståbräda till barnvagn. Vi investerade i en sån precis innan vi åkte hit. Bra köp! Har även i stor utsträckning utnyttjats som sittbräda till omgivningens munterhet. (Ingen som kommit på detta förut? Antagligen är det livsfarligt att sitta på såna här.) Gör i alla fall promenader möjliga. Bra när bentröttheten slår till. Rullar även över förväntan på kullersten.

Ipad med spel och filmer. Oj vad lata vi är. Men oj vad bra. Tack för allt Svampbob. Några HC Andersen-sagor från Spotify har också varit uppskattade.
Vi har även kollat en del på italienska barnprogram, men det har mest resulterat i en väääldigt lång önskelista till jul. Mycket tv-reklam till barn här.

Pysselbok. Rekommenderar “Pocketklotter på resan” (Tukan förlag). Bra reseformat och roliga pyssel.

Till sist:
Småbarn går verkligen hem i Italien. Det är “ciao bello”, “ciao amore” vart man än går. Alla gullar med bebisar: farbröder, servitriser, tonårspojkar. Ytterst tacksamt.

Resfakta:
Resenärer: Två vuxna och två barn, 8 månader och 4 år.
Resmål: Alghero, Sardinien.
Resans längd: Fyra veckor.
Boende: Lägenhet i gamla stan.
Aktiviteter i urval: Strand med bad och sandslott, utflykt med hyrbil till Cagliari, övernattning på agriturismo (bo på lantgård), båtutflykt med besök i Grotte di Nettuno (stalagmiter och stalagtiter), busstur till annan strand, tågresa till Sassari, akvarium.

IMG_6405.JPG

IMG_6402.JPG

IMG_6403.JPG

IMG_6401.JPG

IMG_7235.JPG

IMG_6735.JPG

Mitt i maten


IMG_6391.JPG

Alghero, Sardinien

Vi lever nära råvarorna här. Vi vadar vid närmare eftertanke ta mig sjutton omkring mitt i maten.

Mat är ju stort här i Italien. Vi känner alla till de stora namnen pizza, pasta och mozzarella. Även tiramisu och minestrone är något av vardagsmat i svenska hem och i hem lite här och var tänker jag mig.
Jag kan namnet på åtminstone fyra italienska ostar men noll finska.

Hemma har vi på senare tid hypat och hyllat den lokala maten. Kött från min egen gård, hemstampad rapsolja och dubbejäst apa av humle med stamträd på mormors mors sida. Ni vet.

Här går de längre. De vanliga turistbutikerna med typiska matvaror från trakten förväntar man sig ju. Men att nästan alla varor i ett vanligt snabbköp är från Sardinien känns mer anmärkningsvärt. Stor del av grönsakerna är från Sardinien (resten från Italien, fåtal från utlandet). Sardinskt ris. Kan man odla ris här? De har i alla fall ett eget rismärke som lyfts fram mer i butiken än Uncle Bens.
Sardinsk pasta. Dels lokala specialvarianter av ravioli som exponeras i butikernas reklamblad och i skyltningen. Dels finns öns egen pastastolthet gnocchetti sardi (små pastasnäckor som äts med salsiccia/tomat/saffransås) även under pastajätten Barillas varumärke.
Tomater på burk finns också i lokal tappning.
På yoghurten står det “solo latte sardo”.
Vinet är lokalt (från området och ön) till stor andel.
Och så vidare.

Råvarorna är nära även i barnmaten. Burkarna innehåller rätt och slätt kött eller grönsak. Köttburkarna pryds med lämpligt gulligt djur: kanin, kalkon, kalv, forell, lamm, häst. Undantag för skinka, där är det en bild på köttbit.

Utvikning:
Burkarnas innehåll äts förstås med pasta, det finns ett särskilt 6-stegs-program för i vilken ålder barnen är mogna för vilka pastasorter. Börja med små små pastaprickar vid fyra månaders ålder och trappa upp steg för steg till makaroner och pastakaniner vid 10 månader.
Utvikning slut.

Ja, det här landet och den här ön har möjlighet att odla en massa grejer som vi inte kan odla hemma. Hur mycket man än skulle anstränga sig är regionala apelsiner ganska svåra att få fram hemma.
Men att butikskedjorna tar in och exponerar så mycket lokalt. Det är ju intressant. För det brukar ju vara problem med distribution och osäker tillgång som pekas ut när man förklarar varför man inte kan få tag på lokalt.
På nåt sätt kommer man runt det här och i butiken finns jättestora paprikor i konstiga former, gurkor som är små och lite dammiga, klotformig aubergin i både ljuslila och svartlila, gröna tomater och clementiner som säljs med kvist och blad.

Fakta Sardinien:
En av fem italienska regioner med självstyre.
Folkmängd: 1,6 miljoner (Italien ca 60 miljoner).
Antal får: Cirka 4 miljoner.
Befolkningstäthet: 70 personer per kvadratkilometer.
Eget språk: Sardo, talas av 68 %.

IMG_6388.JPG

IMG_6389-1.JPG

IMG_6387-1.JPG

IMG_6390-1.JPG

Absolut förbjudet

IMG_6896.JPGVägen Cagliari-Alghero, Sardinien

“Vi tar nåt att äta på vägen bara.”
Varning bara på att tänka så. Men vi sa så och drog från Cagliari strax före lunchtid. Åttamånadersbarnet var i och för sig matat och fyraåringen uppiggad av glass. Men vi hade inte direkt någon plan.
Bara den vaga: Kanske stanna i en by intill motorvägen som omnämns som besöksvärd i guideboken, och hugga en panini på nåt hak.

Tyvärr pratade vi om nåt annat och svisch, där for vi förbi avfarten.

Vi omgrupperar parkerade i en åkerkant.
Alex drar sig till minnes en liten fiskeby han läst om där man eventuellt kan njuta av havets läckerheter. Lät fint även om man inte äter fisk (som smakar fisk). Knappar in byn på gpsen (som snart har slut på batteri och vi har ingen laddare i bilen) och drar iväg ut i obygden. Snirklar oss fram och skymtar snart fiskebyn på andra sidan en bro. En smal bro med en stor förbudsskylt på. Även med vår knackiga italienska är budskapet ganska tydligt: här får man inte köra.
Absolut förbjudet är det till och med. För alla motorfordon.
Det är en sån skylt som alla vettiga människor vänder vid. Och tänker: jaha, då får vi hitta nåt annat. (Det fanns en annan väg till byn men omvägen var kanske fyra mil och klockan var över 14.) (Det är alltså lunch vi letar efter.)
Så vi hittar ny by i guideboken. Ännu lite längre bort i obygden och ännu lite längre från vår egentliga resrutt.
Vägen snirklar och krokar över kullar och dalar. Vi når fram. Ser lovande ut, ganska många hus och skyltar om hotell och andra verksamheter. (Hopp om mat!)
Irrar runt lite på folktomma gator. Frågar en promenerande man om “Centro?” “Mangiare?”
Han beklagar. Nä. Nu är det höst. Allt är nog stängt.
I fiskebyn däremot (ni minns, den med bron), där finns det nog restaurang.
Bron då? undrar vi.
Den funkar fint! Säger han. Smal, man måste kolla att man inte får möte.
Men skylten? Det var ju förbjudet?
Han ser oförstående ut.
Jag är hemskt ledsen att allt är stängt här, säger han igen. Ber om ursäkt å hela Sardiniens vägnar. Det är ju höst för oss även om det är sommar för er.
Ni kan kolla restaurangen vid infarten, men jag tror inte de har öppet.

Som tur var hade han fel om det. Vi ramlade in strax innan köket stängde och humöret dippade och fick god pasta och fantastisk utsikt.

Vi frågar servitören om bron till fiskebyn.
Där kör jag både morgon och kväll, säger han. Det tar ju en timme längre att köra runt. Det är inte förbjudet. Bara lite smalt. Se er för så ni inte får möte.
Så det slutar med att vi passerar bron ändå. Skylten står kvar. Men absolut förbjudet betyder tydligen nåt annat på italienska.

IMG_6383.JPGIMG_6382.JPGIMG_6384.JPG

Culurgiones finito

IMG_6876-1.JPG

Cagliari, Sardinien

Vi startade dagen med att traska bort till Mercato di San Benedetto. Där var ett härligt myller av människor som flanerade mellan grönsaksstånden och köttbutikerna. Medan vi storögt spanande in alla korvar och zucchinis passade italienarna på att gulla och klämma på Vidar. Han väcker stor uppståndelse vart han än går (kryper). Signe tyckte det luktade äckligt och gillade nog bäst de små levande krabborna som de skopade upp till kunderna en trappa ner i fiskavdelningen. De såg precis ut som de som vi fiskade från bryggan i Fjällbacka i somras. Vi hittade några fina Culurgiones de l’ogliastra (typ ravioli) på ett ställe. De var alla enskilt inslagna i papper och det såg nästan lite löjligt tjusigt ut men eftersom vi ändå tänkt laga denna sardinska pastaspecialitet tänkte vi att vi kunde laga dem till middag samma kväll. Tyvärr visade de sig vara populära, när vi kom tillbaka 15 minuter senare var de slutsålda.
Resten av dagen gick vi runt i Il Castellos trånga gränder uppe berget där vi spanande in lite 3000-åriga bronsstatyetter på det arkeologiska museet och beundrade Cagliari lite så där från ovan. En bra dag som avslutades med en middag lagad av våra fynd från marknaden.

IMG_6873-1.JPGIMG_6875-1.JPGIMG_6872-1.JPGIMG_6880.JPGIMG_6877-0.JPG

Vilda hästar

IMG_6370.JPG

Sydvästra Sardinien, Italien

Cavallini kallas de. Vilda ponnyer som håller till i naturreservatet Giara di Gesturi. Skyltningen var lika med noll. Och vägarna som pekades ut i Lonley Planet såg inte ut att användas särskilt flitigt, de höll på att tas över av vägrenens ogräs och nedrasade stenblock från de branta stupen vid sidorna. Vi åkte upp upp upp och fick tuta och skrika åt lata hundar för att de skulle masa sig av vägen. Men plötsligt stod en parkvakt framför oss och erbjöd hjälp och tips.
Kör hit. Gå hit. Där är hästarna.
Vi hoppade ur vår himmelsblå Fiat Panda och spåren var med ens mycket tydliga: små små hovavtryck i sanden och färsk dynga strösslad över stigen.
Bland korkekarna skymtade de typiska sardiska röda korna. Vi såg de nästan uttorkade sjöarna där hästarna samlas för att dricka i gryningen.
En grupp vandrare på väg åt andra hållet meddelade att de sett dem! Vandrarna hade sportiga hattar i jordfärger, kängor och ryggsäckar och sa att hästarna var två kilometer bort. Vår utrustning bestod i solskyddsfaktor, i och för sig faktor 50, sandaler och en tilltagande gnällighet som bättrades på med ett par skrubbade knän.
Vi fick bittert erkänna oss besegrade.
Som tröst fick vi varsin panini och citronläsk. Samt en guidad tur av ett fyratusenårigt byggnadsverk. Komplett med torn och trånga gångar.
Nu pustar vi ut i Cagliari. Imorgon utforskar vi stan.

IMG_6373.JPG

IMG_6372.JPG

IMG_6371.JPG

IMG_6374.JPG